lördag 16 maj 2009

Mattias torp, Lindstorpet

Vi tog bilen nerför backen, genom dungen. Och där låg det, torpet som Mattias fick bo i.

Där han och Anna-Britta Fogel fick sina tre(?) pojkar, och där de uppfostrade två av dem intill hösten 1892, när Anna Britta dog, och Johan flyttade till Slite.

Under ett antal noteringar i Husförhörslängderna finns också en piga med i bilden. Ruth Elisabeth Holmgren. Fem vuxna personer ska ha bott här. I vart fall i några år.
4Sikmarö hfl 1866-1870 sid 151 Lind Mathias Nordström 1837-11-25 Båtsman Nr.15 Estland
5Sikmarö hfl 1866-1870 sid 151 Fogel Anna Brita 1825-02-29 Hustru Länna
6Sikmarö hfl 1866-1870 sid 151 Lind Anders Gustaf Viktor 1863-09-06 Son Blidö
7Sikmarö hfl 1866-1870 sid 151 Lind Johan 1866-10-21 Son Blidö

6Sikmarö hfl 1886-1894 sid 248 Lind Mathias 1837-11-25 Kronobåtsman nr.15 Åland
7Sikmarö hfl 1886-1894 sid 248 Fogel Anna Brita 1825-02-29 Hustru Länna
8Sikmarö hfl 1886-1894 sid 248 Lind Anders Gustaf Viktor 1863-09-06 Son Blidö
9Sikmarö hfl 1886-1894 sid 248 Lind Johan 1866-10-21 Son Blidö
0Sikmarö hfl 1886-1894 sid 248 Holmgren Elisabet 1863-08-31 Piga Blidö


1886 kom alltså Elisabeth, 23 år gammal till torpet. Varför? Hur tänkte man? Hur fick man rum? Var Anna Britta sjuklig? Pojkarna var ju vuxna. I sex år stannade man i denna konstellation i det lilla lilla torpet... Sedan dog Anna Britta och Johan flyttade, som sagt. Bodde de då nygifta paret kvar i torpet med Mattias? Det måste ju i så fall ha känts rymligt, beaktat... Eller kan det ha varit så att Anders Gustav Viktor byggde sig ett hus intill på tomten? Kan han ha gjort det tidigare? Marianne har berättat för mig att Anders Gustav Viktor och Ruth Elisabeth byggde huset som finns intill torpet. Hon berättade att huset då bara var en våning högt och att de bodde här med sina barn intill dess att huset såldes. Hon var osäker på om de varit tvugna att sälja, men med beaktande av ett och annat brev jag läst om hur dåligt bröderna hade det med pengar, så kanske det var så. Jag lägger pussel.
Det finns ju brev som jag minns det talar för att både Johan och Anders Gustav Viktor hade lite dåligt om pengar. Johan försökte sälja Barken Dan, och Anders ville låna... Ja så kan det vara. Det kan också vara så att Mattias byggde det lite större huset, och att den stora familjen faktiskt bodde där, med piga och allt. Huset kallades Fredshyddan och det talar ju om för oss att man hade en hög ambition när det gällde namn på sina hus och hem. På den sanka ängen nedanför Fredshyddan växte det blåsippor, en av morfars favoritblommar. Jag undrade om han hade varit här mycket under åren familjen bodde på Blidö. Nu återgår jag till nutid. Vi blev bjudna på kaffe i trädgården och fick titta på bilder från de tre systrarnas barndom på landet. Huset som de nu ägde hade de ärvt efter sina föräldrar, och de i san tur hade köpt det av någon som hade köpt det av Anders Gustav Viktor, och byggt på övervåningen Husen ligger väldigt nära varann och på tomtkartan kan man se att de ursprungligen varit på samma fastighet. Det var en mycket givande timma där. Jag visste inget om det här huset innan jag kom dit, och jag visste inte att det fanns människor som hade intresserat sig så för mig och min släkt som Marianne hade gjort. Medan vi var där ringde hon upp sin svärfar Bosse, som numera var på hemmet och lite rörig... Hon talade om för honom att jag var där och frågade om han hade nåt minne av Willan Fridhemmet, för Marianne hade för sig att han berättat om det en gång för länge sen. Bosse mindes inte, Marianne lirkade och bad. "Dom ville inte att det skulle stå att han var från Estland, så dom hittade på andra ställen" sa Bosse och jag nickade och mindes kyrkböckernbas Åland. Sen lovade Bosse att skriva ner vad han kom på och jag och Marianne bytte meladresser. Jag skickade omedelbart ett mejl när jag kom hem, och bifogade detta brev Som Margareta skickat till googlesgruppen

Någon gång på 80-talet blev jag uppringd av en man som hette Bosse Wiklund. Han undrade vad jag visste om min farfars båtar. Det visade sig snart att han visste mycket mer än jag. Han skrev sedan en artikel i tidskriften Rospiggen 1987 om ”Skeppsredaren i fridshemmet”. Här berättar han b l a att Mathias Nordström Lind och Anna Brita Fogel skulle ha haft 3 söner. Vi har ju bara hört talas om Viktor och Johan. Kan det röra sig om en pojke som dog som liten? Är det någon som vet? Bosse Wiklund skriver att pojken hette Karl.

Bosse Wiklund berättar att Johan, eller Janne som han kallades, som barn var en rätt stillsam pojke. Visserligen var han med i brödernas och de andra Långvikspojkarnas vilda lekar och tilltag, men rätt som det var drog han sig tillbaka och ville vara ensam. Pappa Mathias brukade säga om honom att ”han har huvud som en gryta, där fastnar allt och blandas till en enda röra, men konstigt nog kommer det oftast ut igen, som något klokt och gott”. Janne tycks ha varit en riktig problemlösare, händig med gamla klockor och trilskande lås. Han lär också haft god hand med djur.

När Janne var i 13- eller 14-årsålder gav han sig iväg på en av Blidös många storbåtar, de s k piggarna. Efter ca 6 år skrev han 1886 in sig i Härnösands Sjömanshus och var erfaren nog att segla som jungman och matros på England och andra fjärran länder. Han hade börjat drömma om att bli sin egen skeppare. 1890 flyttar han från Långviken och slår sig ner i Bruket, Blidö. Här bygger han sig villan ”Fridshemmet”, som vi har fått ett foto av redan. Men han har inte råd att vara hemma särkskilt ofta eller länge. Han sliter till sjöss för att få ihop sin ekonomi.

1894 börjar han som redare med att köpa den 20-åriga malmskonerten Leufsta. Naturligtvis kunde han inte ensam klara av ett så stort köp, men det fanns folk som trodde på honom och var beredda att satsa i ett partrederi tillsammans med honom. Janne blir själv befälhavare på Leufsta ooch börjar jaga frakter för det slitna segelfartyget som gått i malmfart i två decennier. Janne seglar trä och träkol söderut, järn, järnmalm och kalksten till Norrlandshamnar. ”Det viktigaste är inte att tjäna så mycket på en enstaka last utan att alltid ha full last i bägge riktningarna. Då kan man få ekonomi på skutan”.

Leufsta säljs till Landskrona i mars 1898. Han får ett hyfsat pris och kamraterna i partrederiet är nöjda och viktigast av allt, de är beredda att satsa på honom igen. Och så är vi år 1900 framme vid inköpet av den danska barken Dan som vi redan fått en hel del information om
.


Marianne svarade, Bosse, som hon talat med i telefon när vi var där var just Bo Wiklund. Högre makter vill att jag hittar nåt här!

Nåväl, den sista bilden för idag är en bild på oss framför det hus som sägs vara byggt av Viktor och bebott av Viktor, Ruth Elisabeth och deras fyra barn. Och sedan sålt och påbyggt...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar